Jag tänkte att vi kunde fortsätta lite grann i början på meditationen på det anatomiska planet.
För dig som är intresserad av att sitta på ett sätt som är hållbart.
En del av oss som inte har det så lätt alltid är förstås ländryggen.
Det kan vara svårt att veta ibland om den sitter ungefär på rätt plats.
Ett sätt att stämma av det är just att använda sig av hara.
Om du trycker till en smula extra i slutet av utandningen.
Om du då kan känna att det drar sig samman en bit nedanför,
Innanför naven.
Då sitter nog ländryggen ungefär där den ska.
Är det däremot väldigt stumt när du andas ut lite extra.
Ingen påtaglig känsla av att någonting drar sig samman nedanför,
Innanför naven.
Så kan det vara så att du behöver justera ländryggen lite.
Kanske skjuter du fram den för mycket.
Kanske krummar den bakåt.
Ibland gillar jag bilden och bara tänker mig att en vänlig handflata håller längs med ländryggen.
En vertikal handflata längs med ryggraden.
Så man känner att jag har lite stöd bakom mig.
Se till att magen känns glad.
Rådande skönhetsidealet gör att många av oss har en vana att hålla in i magen.
Den kanske är snyggare då,
Men den är inte lika glad.
Så här är det mer som de här happy buddhabilderna.
Feta,
Glada,
Kinesiska buddhastatyerna.
Låta din mage ta den plats den vill ha.
När du är tight kring midjan så är det inget konstigt att knäppa upp.
Jag upplever att när jag blir stressad eller rädd eller pressad så är det en plats som stänger sig väldigt tidigt för mig.
Det är solarplexus.
Så bara scanna av din solarplexus.
Om den vanemässigt känns lite stängd eller återhållen.
Vi behöver inte säga till den att den ska öppna.
Vi kan bara lägga märket hur det känns där.
Ibland kan bara en sån här tänkt handflata nedanför skulderbladen längs med ryggraden hjälpa.
Jag behöver inte stänga mig nu.
Inget farligt kommer att hända här.
Det är inget jag behöver skydda mig mot.
En sammanmunk som jag talade om innan hade ett litet tips om hur man kan känna av att huvudet och bröstet sitter ungefär på rätt ställe.
Som jag fastnade för.
Idén är att man tänker sig en liten tråd fäst längst upp på huvudet på platsen där vi ofta har en virvel i året.
Gässan kanske det kallas.
Och så tänker du att något litet himmelskt väsen av din favoritkulör mjukt lyfter i den tråden.
Det är som att gässan lyfter lite grann.
Utan att hakan lyfter sådär alldeles mycket.
Det är som att vi går lite i riktningen där man kan börja bli orolig för dubbelhakerna.
Det är som att dina halskoter förlängs lite.
De små koterna i toppen av ryggraden får lite mer plats emellan.
Ofta blir det då lite mer varse hur det känns i bröstet.
Hur det känns i halsen.
Ofta får vi en starkare känsla för hur vi har det i axlar och skulderblad.
Kanske vill då axlarna sjunka en smula.
Kanske vill skulderbladen glida en liten bit närmare varandra.
Kanske vill bröstet ha lite mer luft.
Kanske hjälper den där tänkta handflatan längs med ryggraden bakom bröstet.
Var inte orolig om du inte känner något av det här.
Det är inget konstigt.
Det kan vara värdefullt att ha några små checkpoints.
Så vi sitter på ett sätt som känns vaket och ändå avslappnat.
Det är på sätt och vis som omtanke om kroppen.
Hur kan jag sitta så kroppen inte behöver anstänga sig i onödan?
Så varje sektion sitter rätt upp och ner på den under och över.
Ingen lutar sig över någon annan.
Ingen sektion tvingar någon annan att hålla i mer än nödvändigt.
När huvudet hittar sin balanserad plats och position så behöver inte nacken anstränga sig så mycket.
Tänk hur tunn ryggraden är mot sitt övre slut.
Hur stort och tungt huvudet är.
Hur vanligt är det att vi är framåtlutade mest hela dagen.
Tänk vad nacken kämpar.
Och någonstans blir det svårare för energi att röra sig mellan huvud och resten av kroppen.
Om nacken är ansträngd.
Känns det här lite konstigt så är det helt normalt.
Känns det som att du har blivit lite större.
Som att du tar lite mer plats nu.
Så kan det kännas ovant.
Kan till och med finnas en rädsla för att se stolt eller uppblåst ut.
Ofta har det att göra med livslånga mönster där vi gör oss lite små.
Det är väldigt vanligt.
Känns det så,
Så bara lägg märke till det.
Och låt det inte krympa dig.
Hur känns det att sitta om du inte gör dig liten?
Du behöver inte oroa dig för hur det ser ut.
Det är hur det känns inifrån som är viktigt nu.
När du hittar något som känns balanserat så kan man ibland uppleva att det finns någon slags nästan som en klang av skönhet inuti.
Inte att det ser bra ut,
Inte alls.
Utan att det känns vackert.
Det finns något värdigt i en överkropp som har hittat sin balans.
En ryggrad som har hittat sina turliga S-kurva.
På ett sätt där inget behöver bära alldeles för mycket.
Och någonting flyger i mig.
Kanske är det bara min rädsla upprepar mig.
Jag skulle vilja att vi lekte med ett annat sätt att uppleva andetaget.
Som i förra meditationen,
Sittandes.
Använd din fantasi.
Bara tänk dig att du andas in från en plats framför bröstet.
Så varje andetag in blir liksom någonting som kommer från området framför bröstet.
Och går in genom bröstet.
Utandningen kan vi då uppleva som någonting som ger sig av genom bröstryggen.
Något som börjar i bröstet och ger sig av ut bakåt genom bröstryggen.
Bara andas in i hjärtat,
I bröstet från en plats framför dig.
Andas ut bakom bröstet och hjärtat.
Precis som vi gjorde i första meditationen kan vi använda andetaget för att levandegöra.
Bli känsliga för delar av vår anatomi.
Gör det kravlöst,
Precis som under morgonen.
Som om andetaget vore fingertoppar.
En känslighet i varje andetag för vad det möter.
Kanske känns det lite som att få vädra i bröstet.
Verkligen betona att det inte behöver kännas på ett visst sätt.
Du i din verklighet.
Möter du känslomässigt värde så samma sak.
Vad det än är för känsloläge så andas igenom det.
Ta in med andningen inåt och släpp ifrån dig med utandningen bakåt.
Jag kan upptäcka något lite spänt och försiktigt och trött i mig när jag gör så här.
En av alla de som inte riktigt har hunnit med varken vila eller känsloväder.
Det är som att vi sakta bara väcker till liv det vi bär på i bröst och hjärta.
I sin egen takt.
Utan att ställa krav.
Kanske behöver vi påminna oss själva om vår mänsklighet medan vi andas genom hjärtat.
Som alla andra människor så hoppas vi på,
Längtar efter,
Önskar oss saker.
Måste jag få känna mig välkommen i livet.
Måste jag få vara med i de sammanhangen jag vill vara med i.
Måste jag ha människor omkring mig som ser och speglar mina styrkor.
Fortsätt andas på det sättet genom bröstet.
På något sätt ta in det jag målar med ord.
När det blir tungt och svårt som det alltid blir före eller senare.
Måste jag ha vänner som jag kan få stöd av.
Vänner som finns med mig när det blir tungt.
Måste jag då också få tillgång till det som är klokast och visast i mig.
Måste jag också få vara en vän.
Få bidra.
Få känna att jag hjälper till och kan stötta.
Och ha gåvor att ge.
Måste jag i tid med att dagarna och veckorna och månaderna går.
Lära mig att lyssna på,
Hålla mig själv.
I ett lite mer förlåtande ljus.
Den där ganska stränga rösten som dyker upp inombords ibland eller ofta.
Som tycks ha på så mycket synpunkter på vad jag kunde gjort bättre.
Som jämför mig med andra och tycker att jag kommer till kortan.
Som ibland bara helt generellt och icke-specifikt tycks viska att jag inte riktigt duger som jag är.
Måste jag sakta lära mig att möta den rösten med lite mer skepsis.
Lite mer humor.
Ingen av oss har skrivit på ett kontrakt att vi måste vara perfekta.
Alla har vi rätt att lära oss genom ibland lyckas,
Ibland misslyckas.
Ingen i din omgivning begär att du ska vara perfekt.
Det finns inga perfekta människor.
Tror du du har hittat ett helgon så bjud hem dem och bo med det en månad.
Får vi se hur du tänker efter en månad.
Vi är inte här för att vara perfekta.
Vi är här för att bidra med vår gåva.
Vi är här för att låta just vårt ljus skina.
Vi är här för att hitta våra gåvor och sen ge bort dem.
Det är något med den bilden.
Jag tycker den är vacker.
Visst är det en vacker tanke.
Tänk om vi kunde hålla oss själva i ett lite mer försonat ljus.
Tänk om vi kunde tala till oss själva lite mindre strängt.
Tänk på hur mycket vi tycker om att se någon som bara är sig själv.
Vi älskar att se någon vara sig själv.
Det känns så bra.
Världen vill att du ska vara bekväm med ditt eget skinn.
Världen välkomnar att du är dig själv.
Känner du igen beskrivningen av en kritisk röst inombords så glöm inte att den är ganska gammal och trött.
Som en jokbok som spelar samma låt igen och igen.
Efter 15-20 spelningar är det inte kul längre.
Det är bara lite sorgligt.
Du är här för att vara du.
Alla andra roller är tagna redan.
Jag vet att det kan låta lite sorgligt men ändå.
Alla möten i ditt liv.
Alla relationer i ditt liv.
De tar slut.
Andra människor kommer och går i våra liv.
Ibland är det helt okej,
Ibland är det hemskt.
Men det finns en relation och bara en som pågår från ditt första till ditt sista andetag.
Det finns en som du är med hela tiden.
Varje ögonblick.
Och det finns så mycket att vinna och ägna den relationen lite extra uppmärksamhet.
Du är med dig själv.
Varje dag,
Varje timma.
Visst kan vi alla bli en bättre vän till oss själva.
Visst kan vi alla lära oss att möta oss själva som vi vill möta andra.
Du vet precis vad en god vän är.
Att ta en minut och andas den sortens kvaliteter och känslor genom hjärtat.
Gestalten,
Känslan,
Intrycket.
Inspirationen.
Kvaliteterna som du förknippar med en god vän.
Ta in dem med inandningen.
Från en plats framför bröstet.
Något ljust och välkomnande.
Uppskattande.
Något som ser.
Något som förlåter.
Och i utandningen sen så bara släpp det som behöver släppas.
Som om varje utandning blev en slags avsked.
Du andas ut genom ryggen och bakåt.
Allt gammalt och onödigt.
Allt strängt.
Det kan bara få gå.
Låt det gå.
Human being being human.
Alla har vi gjort misstag.
Alla har vi saker vi inte är så stolta över.
Kanske är det inte ens några minnen som behöver andas ut bakåt.
Släppas taget om.
Kanske är det bara känslan av det som är strängt i dig.
Det som är oförlåtande.
Det som håller fast i saker som behöver släppas.
Det som fastnar med armarna i kors och indignerat tycker att världen borde vara annorlunda.
Du eller jag eller vi eller de borde vara annorlunda.
Det som hela tiden motsätter sig vad som faktiskt är.
Det som inte låter någon eller något vara som det är.
Kanske är du mer konstnärligt,
Visuellt lagd och tycker att det här är för mycket ord.
Bara andas in ljuset från framför bröstet.
I färgen som känns mest kärleksfull för dig.
Det läkande,
Helande,
Gröna ljuset.
Det lekfulla,
Oskuldsfulla,
Gula,
Guldiga ljuset.
Eller kanske något i en röd ton mera det som lockar dig.
Bara andas in någonting läkande,
Försonat.
Och släpp taget bakom dig i varje utandning.
Det som känns mörkare,
Tyngre.
Kanske är det svart rök,
Vad vet jag.
Kanske är det skuggor.
Man bara använder bilder och ord.
För att hjälpa oss att glädjas åt det som är fint.
Och lämna bakom oss det som inte längre gagnar oss.
Förrän känns det fortfarande som något håller tillbaks.
Som om du har svårt för att känna någonting i bröstet.
Bli inte orolig.
Känn inte att det är något som är som det inte ska.
På något sätt bara omfamna din egen mänsklighet.
Det finns mycket goda skäl till att vi tidigt i livet,
Många av oss,
Lärde oss att stänga av.
Och det är klart att vi inte bara kan öppna vårt känslocentrum på beställning.
Vi har blivit försiktigt skeptiskt och avvaktande med åren.
Bara känn vad du känner.
Låt andetaget vädra ditt känslocentrum.
Hur står det till?
Är det fortfarande något hårt och dömande som dominerar dig?
Känns det fortfarande som något är hårt och oförlåtande i bröstet?
Så kan det vara bra att påminna dig själv.
Om att du,
Precis som alla andra människor,
I varje ögonblick har gjort ditt bästa.
Givet med vad du kom in med i den här världen,
DNA,
Karma,
Givet hur ditt liv har sett ut,
Vilka du har mött och vad du har varit med om,
Så kunde du inte gjort annorlunda i någon enskild situation.
Vi har alla gjort vårt bästa hela tiden.
Idag,
När vi tittar tillbaka på våra så kallade misstag,
Så kanske vi skulle ha gjort annorlunda.
Men det är den vi är idag som tycker det.
Tack och lov så brukar vi,
De flesta av oss blir klokare ju längre vi lever.
Någonstans försök att se hur det är orimligt och belasta dig själv för att du kanske gjorde något som du ångar.
Något som tynger.
Släpp det.
Ställ det åt sidan.
Bär det inte längre.
Lektionen är lärd.
Läxan är gjord.
Du hade inte gjort så idag.
Det är allt du behöver veta.
Ingen är betjänt av att du går och bär det.
Känns det lättare och ljusare att du inte känner igen dig i den här sista biten?
Bara gläds åt det du känner.
Kan du på något sätt ta in din egen oskuldsfullhet?
Hur vi egentligen allihopa på ett djupare plan faktiskt vill väl.
Är du villig,
Öppen,
Tillgänglig för att glädjas åt ditt eget hjärtas ljus?
Vågar du ta in hur mycket ljus du bär på varje andetag?
