Ångerns Kärna - Dharmatal

Inom vår senbuddhistiska tradition så använder vi oss av en ångervärs.

Alla onda handlingar,

Begångna av mig sedan urminnes tid,

Sprungner och girighet,

Hat och okunnighet,

Uppkomna från kropp,

Tal och sinne,

Ångrar jag nu att jag har begått.

Varför gör vi det här?

När jag närmande mig senbuddhismen och började utöva Buddhas väg så hade jag väldigt svårt för att ta till mig den här typen av ritualer.

För mig låg det skrämmande nära skuldbeläggande,

Eller att gråta över spillmjölk och att någon skulle sätta sig till doms över mig och mina handlingar.

Men mest handlade det nog om att jag inte ville se mig själv som jag verkligen var,

Att jag ville framstå som lite bättre i mina egna ögon,

Att jag ville förtränga de saker jag gjort som gjorde att jag skadade mig själv eller skadade andra.

Ångerscermonin inom Zen-traditionen innehåller två aspekter,

Erkännande och ånger.

Det handlar inte om skuld och förlåtelse enligt mitt sätt att se på det.

Ytterst sett så finns det ingen skuld och inget att förlåta.

Inom Zen så talar vi om karma,

Vilket innebär orsak och verkan.

Alla handlingar skapar en konsekvens med motivet bakom handlingen.

Och istället för att skuldbelägga så ger perspektivet för handeln att vi alla är medansvariga till vad som händer.

Och det vi kan göra är att vara uppmärksamma på motiven bakom våra handlingar och på de handlingar vi utför.

Vad gäller förlåtelse så ser vi inte inom buddhismen Buddha eller någon annan som någon bedomlighet som har kraften att frälsa oss från våra handlingar.

Förlåtelsen kan aldrig rena oss från konsekvenserna av våra tidigare handlingar.

Det vi kan göra är att acceptera det som har varit och var det har fört oss och därifrån vara uppmärksamma på vårt handlande.

Man kan också uttrycka det som att det endast kan handla om att acceptera vem man är,

Att uppriktigt erkänna och ångra de medvetna handlingar man har begått som skapat lidande i en renande akt som också pekar ut en ny riktning.

Akten i sig skapar en strävan att handla utifrån medkänsla och kärlek.

Alla onda handlingar begångnar mig sedan urminnes tid.

Jo,

Jag vet.

Jag vet så väl att jag talar till dig med den arga rösten,

Min dotter.

Nu när du störde mig sent på kvällen och jag skriver på ett manus till ett darmatal.

Jo,

Jag vet så väl att jag valde att inte säga ja till en relation med dig älskade du.

Utan jag drog ut på det trots att jag såg hur dåligt du mådde.

Jo,

Jag vet att jag inte gav av mitt överskott du barn som var skinn och ben med flugorna i ögonen som stirrade in i kameran från ett flyktingläger i Darfur när radiohjälpen bad om hjälp till en insamling.

Sprungna ur girighet,

Hat och okunnighet.

Och nu ser jag att argrösten som trålar tårar ur min dotters ögon kommer ur min girighet efter mer tid för mig själv ur min vilja att stötta bort ett störande moment och ur den okunnighet i mig som inte ser att vi är ett.

Och nu ser jag att mitt velande vad gäller att kunna säga ja kommer ur min girighet efter att ha bakdörren öppen till en annan relation ur min vilja att stötta bort det som skrämde mig och ur min okunnighet om vad givande i kärlek egentligen är.

Och jag ser att snålheten kommer ur min girighet efter att kunna köpa mig lite mer av allt ur min vilja att inte ta till mig andra svåra situation ur min okunnighet om att vi alla bär samma namn du beniga barn och jag.

Uppkomna från kropp,

Tal och sinne.

Ja,

Argrösten som träder fram ur mina arga tankar som löper amok ur de bitande orden som jag vet hugger tag i hjärtat med sitt tonläge och snörpmunnen,

Den hårda rynkan i pannan och ögonbrynen som viker av nedåt.

Ja,

Velandet som träder fram ur mina egoistiska tankar om att få ut mesta möjliga själv ur skarpa nej som menar ja ur mina händer som ömsom tar och ömsom ger och ömsom stöter bort.

Ja,

Snålheten träder fram ur en flyktig tanke på att vad gör det för skillnad vad jag ger ur meningen snälla,

Byt kanal,

Jag orkar inte se mer ur den här handen som håller så hårt i kreditkortet.

Ångrar jag nu att jag har begått.

Argrösten som sådde rädsla och lässamhet velandet som sådde sprucken tillit och trasiga hjärtan och snålheten som sådde en allt för tidig död hos ett barn med tomma ögon lägger jag nu fram i öppen dag.

Och med all beslutsamhet jag mäktar uppringa jag strävar mot att inte begå handlingar som dessa som skapar lidande i mig själv och i andra utan istället göra det goda det som minskar lidandet hos mig själv och andra att tala kärleksfullt och medkännande att vara klar och tydlig i relationer till mina medmänniskor att ge fritt när så behövs.

Inom Zen-Buddhismen så innebär inte ett erkännande av sina onda handlingar ett pådyvlande av skuld.

Så länge vi inte har nått fullständig upplysning och sopat sinnet rent från de tre sinnesgifterna girighet,

Hat och okunnighet så kommer vi att begå handlingar som skapar lidande.

Och vår strävan efter att minska lidandet för oss själva och andra och skapa mesta möjliga lycka måste börja i en praktik som utgår från vilka vi faktiskt är acceptansen av vem jag är just nu är det jag har att arbeta med i min praktik.

När vi lyfter fram våra tillkortakommande ur mörkret så tappar de sin kraft och ger oss en stark vilja att inte upprepa dem.

Ett talesätt inom Zen-lyder även Buddha är bara halvvägs.

Jag förstår det som att vi måste praktisera vår strävan ögonblick för ögonblick.

Shantideva,

En gammal buddhistisk mästare skrev En lag sammanfattar hela Mahayana-buddhismen att befria alla varelser uppnås genom utvärdering av sina egna misstag.

Vad kan Shantideva ha menat med den här raden?

Jag vet att ångerscermonin,

När den görs helhjärtat väcker medkänslan.

Eller kanske ännu sannare.

Att uttrycka ånger är att uttrycka medkänsla med andra kännande varelser.

Att erfara medkänsla med andra är att riva murarna mellan sig själv och världen.

Att inte förmå att uttrycka ånger är att bygga på de murar runt sig själv som skapar distans till andra runtomkring.

Att ge sig själv en stund att lyfta fram och reflektera över sina handlingar sina ord och sina tankar och att ha modet att uppriktigt ångra det som har skapat lidande.

Jag vill mena att det krävs ett visst mått av mod då det handlar om att inte längre förhärliga sig själv utan faktiskt se sig själv precis som man är.

Och för att det skapar en vilja till förändring.

I det tror jag att en slags ritual kan vara till hjälp.

Jag vet att den är det för mig.

Man kan ju sätta ihop sin egen ritual eller man kan använda sig av ämnen som redan finns.

I mitt liv så använder jag mig av en form som jag delar med sännutövare världen över.

Alla onda handlingar begångna av mig sedan urminnes tid sprungna ur girighet,

Hat och okunnighet uppkomna från kropp,

Tal och sinne ångrar jag nu att jag har begått.