Tågets hjul dunkar sakta mot den undermåliga polska rälsen.
Där står jag,
Tittar ut över det polska landskapet och småväxtartallar i sandig mark med pannan mot fönstret.
Jag vaggas ömsom lugnt,
Ömsom så att jag slår i huvudet mot kanten på sovbädden.
Och min resa pågår i flera dimensioner.
Jag reser i rummet från Göteborg till Auschwitz,
Platsen i Polen vi bättre känner som Auschwitz.
Jag reser i tiden från nu till då,
Från då till nu.
Jag reser inåt i kropp och sinne.
När jag väl är framme så stiger jag in på Auschwitz 1-området tillsammans med hundra andra personer från hela världen och från olika religioner.
Vi ska tillbringa fem dagar i Auschwitz och i Birkenau i en retrit för att bära vittnesmål.
I de nazistiska dödslägen i Auschwitz som mördades under åren 1940-1945 upp mot 1,
5 miljoner människor på ett uträknat systematiskt vis.
Vi är där i novemberkyla för att bära vittnesmål om vad som skedde,
Hur vi hör ihop med vad som hände och vad som händer idag.
Vi är där för att bära vittnesmål om de som dog,
De som överlevde,
De som mördade och de som visste vad som hände.
För att bära vittnesmål om vad vi har för del i det som hände och vad vi har för del i vad som händer idag.
Att bära vittnesmål är att se klart,
Både lidande och lycka,
Utan några filter,
Utan någon separation mellan mig och världen.
Att bära vittnesmål handlar om att erföra världen i sin råaste råhet.
Det första som händer när vi har gått in i porten som bär skylten Arbeit Machtfrei är att vi går fram till den första gaskammaren på området.
Den enda som sparades eftersom det var ett ammunitionsförråd när befrielsen närmar sig.
Vi går in i den lilla betongbunkern,
Lyfter bort avspärringarna som normalt avgränsar själva gaskammaren och fyller rummet.
Idag är vi hundra personer där.
Det är trångt.
När de första människorna gasade sig var man sju till åttahundra personer,
Säger guiden.
Och sen slås metallporten igen med en hård klang.
Vi tittar på varandra.
Smärtan från förr är så konkret i kammaren och plötsligt släcks lampan.
Någon vrålar ut generationens smärta och sorg i mörkaste mörker och där står vi i dödens närhet.
Oförmögna till annat än att erfara smärtan,
Sorgen och rädslan som vibrerar genom tid och rum.
De följande dagarna tillbringar vi meditation på selekteringplatsen i Auschwitz-Birkenau.
På järnvägsrampen där Mengele pekade höger och vänster.
Vi sitter på platsen där tågen stannade och soldater och vakter bräkte ut män,
Kvinnor och barn ur boskapsvagnarna för att sedan väljas att just gå till höger eller vänster,
Till slavarbete eller gaskammaren.
Vi sitter där i regn,
I hagel och i kyla och emellanåt med en strima sol i ansiktet.
Det hålls minnesharmonier.
Vi läser upp namnen på människor som mördades här.
Och ibland så går vi runt i detta väldiga läger.
Vi lyssnar på en överlevande polskvinna som tillbringade fem månader i lägret innan hon tvingades på en dödsmarsch in i Tyskland.
Vid ett tillfälle så går vi längs Dödens väg,
En lång korridor från selekteringsrampen mellan två delar av lägret som omgärdas av flera meter hög taktråd.
Vägen är kladdig av den där gråa leran som smetar in sig i allt i Auschwitz.
Vi går till två stora gaskammrar.
Där tvingades de flesta nyanlända kla av sig i en skogsdunge eftersom det inte fanns omklädningsrum så det räckte till och sedan föste man in dem mot en väntande död.
När jag står där så känner jag en smärta och sorg som ett slag i bröstet och vet att jag måste gå dit ensam igen.
Och lite senare samma dag så sätter jag mig på marken under tallarna.
Det är tungt och grått och jag är nära tårarna.
På marken så bär jag reciterat texter till en buddhistisk regeringsceremoni och plötsligt så öppnas en spricka i de blyga molnen och solen värmer upp skogsdungen.
Jag fortsätter recitationen och märker att jag inte är ensam.
Överallt omkring mig ser jag kvinnor och barn som klarar av sig.
Vidgade,
Skräckslagna ögon och frusna händer.
Soldater som ropar hårda ord och stöter med hårda gevärskolvar i mjuka koppar.
Och jag fylls av medkänsla med dem,
Barnens och kvinnornas frusna rädsla,
Soldaternas hatiska avtrubbade agerande.
Jag reciterar vidare och de försvinner i skogen omkring mig.
En kråka tittar på mig från en gren och jag reser mig och går jag med.
Nästa dag i meditationen i en av männens barracker så ser jag mig själv som en magerfånge.
Kläderna är tunna och skyddar knappt mot den bitande vinden.
Jag har precis fått vattnisoppa och bröd och hungern plågar mig och jag vet att jag bara måste ha mer mat.
Min unga son är med mig,
Han är svagare än mig.
Han klarade sig från graskammarna i selekteringen men har inga krafter kvar längre.
Jag ser mig själv ta hans bröd och jag möter hans blick.
Hans blick som inte vill tro det här.
Han vill inte tro på det här slutgiltiga sveket.
Han vill inte tro att det är sant.
Jag ser honom i ögonen och äter långsamt upp brödet.
Jag är den svältande fången.
På selekteringsplatsen så gör jag meditation framåt kvällen och plötsligt blir jag varsatt,
Jag bär en uniform och har ett gevär i handen.
Framför mig går dåligt klädda,
Nyanlända barn.
Jag föser på,
Ibland med stövlen,
Ibland med geväret.
Barnen framför mig går på och jag tänker på min egen familj.
Fru och barn som väntar på mig efter dagens arbete.
Jag är även SS-soldaten.
Jag åkte hit för att göra en resa i rum,
I tid,
I kropp och i sinne.
Jag ser att jag är en del av det som hände.
De som dog här är jag.
Soldaterna som mördade är jag.
De som visste och inget gjorde är jag.
I Auschwitz så möter jag ren och skär smärta och skräck.
Men jag möter också kärlek,
Omsorg,
Tallarnas resning över slätten och kåkans nyfikna blick.
Auschwitz är bortom alla ord.
Det finns inget språk,
Det finns inga ord för denna plats och ändå måste jag säga någonting.
En text som har avslutning som är en buddhistisk ceremony som heter Gate of Sweet Nectar och den är på engelska.
Calling out to hungry hearts everywhere through endless time You who wander,
You who thirst I offer you this bode mind Calling all you hungry spirits everywhere through endless time Calling all you hungry hearts all the lost and left behind Gather round and share this meal Your joy and sorrow,
I make it mine
