Vem är du som lyssnar till det här?
Vem är jag som just nu uttalar de här orden?
Jag har suttit på en spårvagn och trott att jag skulle dö.
Jag har trott att nu kommer jag inte kunna andas in fler gånger.
Paniken som växer sig allt starkare i bröstkorgen och sprider sig ut genom kropp och sinne och upptar all tankeverksamhet.
Jag har ofta oroat mig över om jag duger som förälder,
Som partner,
Som medmänniska.
Ifall ekonomin ska gå ihop i slutet av månaden.
Om jag lever ett bra liv.
Om jag har nått att lämna över till mina barn när jag dör.
Är det här något nytt problem som har uppstått i vårt moderna samhälle?
Jag tror inte det.
De flesta religioner kommer sig åt sökande efter mening och en existentiell ångest som vi som människor alltid har dragits med.
Men däremot så tror jag att oro och ångest som ett problem i våra liv har fördjupats.
Idag lever vi ett liv där många av oss inte har någon intimitet med naturen,
Med vårt ekosystem.
Där många av oss inte ser de direkta frukterna av vårt arbete.
Där vi bara är kuggar i ett maskineri.
Och de av oss som tar in nyheter drabbas av klimathot och ond,
Bråd,
Död världen över.
Och använder vi oss av sociala medier så bombarderas vi med bilder av vänners och andras lyckade semester och fulländade internetliv.
Det ter sig så svårt att koppla ur,
Att dra sig tillbaka,
Att ladda på med god framtidstro och hopp.
Att finna mening i det vardagliga arbetet.
Kanske är det att jag inte kan lägga av mig de glasögon som präglar mitt eget perspektiv.
Kanske var det lika illa för.
Vad vi vet är att folks upplevelse av oro och ångest ökar.
Vi vet också att allt fler mår så dåligt att de inte är funktionella i sin vardag.
Den vardag vi alla har skapat.
För en tid sedan så läste jag en undersökning som skapade obehag i kroppen och som fick mig att känna stor sorg över hur det här samhället ser ut.
Oro och ångest ökar allt mer i det här samhället.
En undersökning från 2016 visade att 36% av befolkningen lider av någon form av oro eller ångest i sin vardag.
Och mellan åren 2012-2015 fördubblades sjukskrivningarna till följd av psykisk ohälsa.
Inom buddhismen så har jag funnit en väg utåt att leva i oro,
Ångest och otillfredsställelse.
Det är inte så att vi kan förändra hur livet ser ut i den bemärkelse att vi kan leva i något evigt rike där åldrande sjukdom,
Död och smärta och emotionella utmaningar inte händer igen.
Men vi kan leva här och nu och möta vad vi upplever på ett annorlunda sätt som skapar en inre stillhet och frid.
I Dhammapada säger Buddha,
De visar som mediterar och ständigt visar ihärdighet och fast beslutsamhet.
De uppnår nirvana,
Det högsta,
Friheten från bojor.
Att uppnå nirvana betyder här att släppa taget om alla de bojor till begären och törsten som drivs av min okunskap om vem jag är.
Så det finns alltså en väg ut ur vår ångest och vårt reaktiva sätt att möta vad som finns i livet oavsett vad det är,
Enligt Buddha.
Siffrorna jag nämnde innan om oro och ångest skulle Buddha inte köpa.
Enligt honom så lider vi alla av detta i någon form eller vi upplever livet som otillfredsställande.
I sin första predikan så talar Buddha om de fyra ädla sanningarna.
Han sa,
Munkar,
Det är genom att inte förstå,
Inte tränga igenom de fyra ädla sanningarna som den långa färden genom födelse och död har genomlevts av både mig och er.
Och vilka är dessa fyra?
Det är sanningen om dukka,
Om otillfredsställelse.
Det är sanningen om dukkas ursprung och sanningen om upphörande av dukka.
Och sanningen om vägen till befrielse från dukka.
I denna predikan så säger alltså Buddha att vi alla upplever livet som dukka,
Otillfredsställande eller som lidande.
Grunden för det här är min okunskap om vem jag är.
Vi tror att vi har ett bestående oföränderligt jag som existerar oberoende av allting annat.
Men vägen till befrielse består nitt Buddha av åtta delar som här för enkelhetens skull kan delas in i tre huvudgrupper.
Rätt moral,
Rätt förståelse och rätt meditation.
Så vad händer om vi lever ett upprätt liv där vi orsakar så lite lidande som möjligt till oss själva och till andra i hur vi talar,
I vad vi arbetar med,
I hur vi lever våra liv?
Vad händer om vi förstår vilka vi egentligen är,
Hur världen är beskaffad?
Vad händer om vi är fullkomligt närvarande,
Ögonblick för ögonblick?
Så vem är du som lyssnar till det här?
Vem är du verkligen?
