På andra sidan jorden,
I Kalifornien,
Så sitter en man och utövar zen tillsammans med mig som sitter här i Sverige.
Ibland sitter jag hemma,
Ibland på vårt stadstempel,
Ett zencenter i hjärtat av Göteborg,
Där man kan göra zazen,
Zenbuddhistisk meditation och zenbuddhistiska ceremonier tillsammans med andra.
Det händer att jag åker till skogarna utanför Arboga och sitter på vårt huvudtempel,
Zengården,
Där det pågår klosterliknande tempelträning året om.
Mannen på andra sidan jorden,
Han sitter alltid på samma plats.
Han heter Aaron och sitter i ett litet,
Litet rum i Ökenhettern.
Han sitter inlåst i en liten,
Liten cell på livstid.
Till och med på dubbel livstid,
Utan möjlighet till villkorlig frigivning.
Aaron växte upp i Los Angeles,
I Kalifornien,
I den fattiga delen av stan och drogs in i gängkulturen i unga år.
En kväll så dog några personer i en gängskjutning och Aaron blev dömd till dubbel livstid för att ha mördat flera personer,
Utan möjlighet till frigivning.
När Aaron hamnade i fängelset så var han en ung pojke,
Fylld av hat enligt honom själv.
Han var 18 år gammal,
Hade precis fått en son och skulle aldrig mer sätta sin fot utanför dessa murer.
När vår brevväxling började hade han spenderat merparten de senaste 15 åren i en isoleringscell på ett fängelse med högsta säkerhetsnivån.
Cellen var på fem kvadrat,
Betong och stålväggar med en brits av betong med en madrass på.
Toalett och handfat i rostfritt stål som sitter fast i väggen.
En liten avsats att sätta en mini-tv eller böcker på.
Den mänskliga fysiska kontakt han hade haft förutom visiteringar av vakter var att han ibland med fingertoppen kom åt att hälsa på andra fångar som gick förbi när de vidrörde varandra genom titthålet i dörren.
När vi började skriva till varandra så hade han börjat meditera enligt olika metoder han lärt sig genom böcker och han läste allt han kom över kring buddhism och meditation.
Aaron var väldigt inspirerad av det han läste i böckerna men han tyckte det var svårt att omsätta det i praktiken.
Han återkom ofta till att han kände så mycket hat men att det numera hade riktat sig mot de som stod lägst i fängelsemyren.
Kallarna,
Sexualbrottsningarna,
Pedofilerna.
Det som gjorde att hans utövande tog extra fart var när hans son som inte ville ha med sin pappa att göra längre var tvungen att lämna sitt bostadsområde efter att ha kallat på gängmedlemmar.
Aaron hamnade i en olöslig situation.
Hans son som han älskade men som inte ville veta av honom hade blivit en kallare som han själv hatade.
Och detta att som förälder brottas med sådana frågor gör så på djupet ont i hjärtat.
Att hata sitt älskade barn,
Att vilja stötta dem och bära dem genom svårigheter och inte kunna vilket i Aarons fall blev så ofantligt tydligt.
Så här är det ju för oss som är föräldrar utanför denna extrema miljö också.
Våra barn gör saker vi inte tycker om och motstridiga känslor väller fram.
Våra barn hamnar i svårigheter och vi vill hjälpa dem.
Vi vill bära dem på våra axlar under en stund.
Men vi kan inte leva deras liv åt dem.
Hur mycket kärlek vi än känner.
I Aarons fall var smärtan akut och han visste inte vad han skulle göra av sin identitet.
Han var nu den här livstidsdömde fången som hade en hederkodex att följa.
Att kallare inte är värda någonting.
Han var killen som blev tonårspappa och åkte in utan att hinna lära känna sin son och som hade svikit sin son så grovt att det inte verkar finnas något endaste sätt att gå vidare.
Han var pappan som älskade sin son trots allt och såg hur farföräldrarna som hade hand om pojken led.
I det läget så skrev vi mycket om lidande,
Om avstånd,
Om hjälplöshet och vad kärlek och hjälp egentligen är.
Det blev så att Aaron ville prova meditation på kärleksfullhet.
I metameditationen så är det inte känslorna som kommer upp som är det väsentliga utan intentionen man har.
Jag instruerade Aaron att sitta ett pass varje dag med denna övning utöver hans vanligaste scen.
Han skulle först rikta kärleksfullhet mot sig själv,
Sen någon han älskade,
Sin son och därefter till en neutral person och sen någon som han kände en stark fiendeskap emot och för att sen rikta samma intention i lika hög grad mot alla fyra.
Avslutningen på meditationen blev att rikta intentionen i lika hög grad mot alla kännande varelser.
Och det sätt på vilket Aaron riktade sin intention om kärleksfullhet mot sig själv och andra var genom att repetera vissa fraser som går så här.
Mår jag uppleva lycka?
Mår jag känna mig trygg?
Mår jag få vara fysiskt och psykiskt frisk?
Mår jag uppleva frid?
Efter att Aaron hade levt med den här praktiken i ett års tid så fick jag ett brev från honom där han skriver Jag har svårt att förstå hur jag kunde känna sånt hat för ett år sedan.
Idag ser jag på mina medfångare med mycket mer kärlek och förståelse även om jag inte alltid gillar deras handlingar och mitt hjärta flödar över av kärlek till min son som nu har hälsat till mig genom mina föräldrar.
Mitt liv har förändrats i grunden.
Aarons ord berörde mig starkt och är för mig en påminnelse om att det bor en buddha i var och en av oss.
Och han skickade också en dik till mig för ett litet tag sedan av Thich Nhat Hanh.
Den går så här.
Sinnet kan gå i tusen riktningar men på denna vackra väg vandrar jag i frid.
Med varje steg blåser en mjuk vind.
Med varje steg blommar en blomma.
